Mamman, systrarna, vännen och sköterskan

Enel Melberg, Det borde varit stjärnor, roman, Heidruns

Författaren och utrikesreportern Ida Bäckmann är dubbelt aktuell denna höst. Sigrid Combüchens biografi bär titeln ”Den umbärliga”. Enel Melberg kallar Ida företagsam i efterordet, med en underton, långt ifrån centerpartistisk. Hur jobbig var Ida? Båda författarna vacklar, värderar, njuter av sin forskning och hittar nya, briljanta, textkritiska synvinklar. De ger vår tids förståelse och syn på relationer, sjukvård och litteratur.
I romanen ”Det borde varit stjärnor” är Ida Bäckmann en av fem kvinnor kring Gustaf Fröding. De var livsuppehållare mer än inspirationskällor, skriver Melberg. En mamma, två systrar, en vän och en sjuksköterska försvarar sina perspektiv inför släkten och eftervärlden. Hellre än att beskriva Gustaf, kommenterar de varandras agerande i olika maktspel.
Inte bara Ida utan alla framstår som företagsamma. Biskopsdottern Emilia skrev dikter och skötte egendomen medan maken festade. Matilda köpte en mjölkgård för farsarvet, drev både den och en lanthandel. Cecilia läste sagor och lekte med lillebror ”Gösta” och var hans stöd när mamman gått bort. Hon umgicks med hans kolleger, som på Heidenstams bröllop på Blå Jungfrun.
Ida Bäckmann och Signe Trotzig tampades med Cecilias systermakt. Ida och Cecilia var vänner tills Cecilia slog igen dörren med en smäll. Ida smällde tillbaks med en bok om Gustaf 1913. Den gjorde skandal.
Signe tjänade den lynniga skalden till hans död 1911, dag och natt i fem år. Fröding ville ge henne en god, årlig pension, men släkten fick honom att ändra sig och ge henne en mindre klumpsumma. Men rättigheterna till den sista diktsamlingen lät han henne behålla, där ändrade han sig inte.
Melberg använder sig av en allvetande berättare som kan läsa tankar. Omväxlande med denna berättare får mamma Emilia även tala själv, som på dödsbädden till den frånvarande sonen. I Matildas kapitel tillkommer pratminus framför repliker, vilket underlättar läsningen. Signes avsnitt är ömsom monolog: ”Du vet själv, min Gud, att jag gjorde det i ödmjukhet”, och ömsom berättarens tilltal: ”Ditt sjuksköterskekall innebär att du avstår från allt sådant och inte tänker på att bilda egen familj.” Det kunde räckt med fem synvinklar, en i varje avsnitt, eller en enda blick, berättarens. 
Herr Fröding själv, det geniale kronvraket, är ett spännande svart hål, både i romanen och i Combüchens biografi. Kanske är det dags för ett nytt helhetsgrepp på Fröding snart?

Recensionen publicerades i Hälsingland Tidningar 14 november 2015

Men jag lämnar aldrig min fru

Lena Andersson, Utan personligt ansvar, roman, Natur & Kultur

Hugo Rask är väl efter Gösta Berling vår mest kände romanfigur, kärleksfullt jagad av Ester i romanen Egenmäktigt förfarande, som fick Augustpriset förra året.
Inför utgivningen av Esters vidare bravader har Roy Andersson på förfrågan erkänt att han är Hugo Rask. En kör av skribenter har sen anklagat honom för att förminska konsten. Konst är ju alltid mer och något annat än sina förebilder!
Här har jag en avvikande åsikt. Tänk om flera kunde erkänna att de är Hugo Rask, har lekt med elden och spelat dubbelspel. Jag säger: Roy, du är en bra förebild. Nu när del två i sviten kommit ut, blir det tillfälle för fler pajsare att säga till pressen:
- Jag är Olof Sten. Jag har gärna extra personal att dela både djupa tankar och läger med, men jag lämnar aldrig min fru!
Handlar inte dessa böcker mindre om kärlek och mer om sexuell drift, eventuellt förklädd till djupare gemenskap? Lena Andersson kan beskriva kåtslag, den starkt riktade energin, övertygelsen om att en ömsesidig samhörighet måste ha uppstått. Hon låter Ester ta för sig och njuta utan de tio budorden.
För att vara en bok om drift, är sexscenerna väldigt försummade. Det är jakten och flykten som analyseras, inte den efterlängtade värmen och mötet.
Ester är 42 när hon faller för Olofs blick och melodiska röst. Efter en kort ordväxling på teatern åker hon hem med längtan härjande i celler, nerver och blodbanor och skickar sitt senaste dikthäfte. Uttolkningen av hans beteende blir hennes närmaste livsuppgift. Även i denna bok får Ester hjälp av en klarsynt väninnekör. Som när Olof skrivit i ett sms att han bara ville vara hennes vän, och Ester uppmärksamt ser en undertext av längtan och drömmar.
Vera är en bra lyssnare. Berättaren kallar Vera för Esters glasfiberull. Ester lindar in sig i det mjuka, varma lyssnandet, men rätt vad det är skär det sig.
Stora skiften, som skilsmässa, kommer av små förskjutningar i befintliga mönster, tänkte Ester. ”Var det inte så det hade gått till vid exempelvis Sovjetunionens fall?” Fatima föreslår Ester att fundera mer på sitt eget liv än på Olofs. ”Hon försökte men fann att hon inte var så intresserad av sitt eget liv.” Men faktum är att både bokens och Esters fokus ligger på hennes åtrå. Ingen läsare kan bli intresserad av Olof Stens svajiga personlighet.
Så fort Ester drar sig tillbaka, jagar Olof henne. Kan hon skjutsa honom till Småland? Krogrunda? En vårpromenad i Nacka? Där ser Ester hur snöhögarna och solstrålarna strider. Solen skulle vinna. ”Alla visste det utom snön. Fastän dömd att utplånas kämpade den till sista flingan, glacerade sig till skare som skydd, så vass att den kunde skära upp människohud. Men inget hjälpte mot solen.” Han måste alltså låta hennes kärlek vinna.
Det Lena Andersson säger om sexmissbruk och mänskliga behov finns redan både i lättviktig och prisbelönt litteratur. Skillnaden är detaljerna, hur hon låter ett annars klarsynt intellekt steg för steg grumlas av åtrå. I ett Sverige som sägs vara jämlikt låter hon Ester vara naiv och hoppfull.  
Vad Ester Nilsson behöver, säger Lena Anderssons berättare, är den enklaste och därför mest svåråtkomliga insikten, att alla inte tar livet på samma allvar.
Så se upp, gott folk! Varning utfärdas även för otrogna och deras godtrogna partners. Intrigens upplösning är skickligt orkestrerad.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 6 november 2014
Fotograf: Cato Lein