Jaaa! Hon fick det!

Som väntat, skrev någon, och Sigrid Combüchen har sannerligen väntat på sin August, och ändå är det säkert många andra som inte väntat sig denna utgången, utan trott på någon av de andra goda författarna på listan. Nu återstår bara att säga grattis. Grattis! Varför inte med ett fett citat ur Spill, på temat odling? Här kommer författaren runt hushörnet med en uppgrävd rosplanta i handen. Grannen känner inte igen henne. "Jag kammar mig när jag skall hälsa på främlingar men ser ut som Pelle Snusk när jag trädgårdsarbetar i hög luftfuktighet", förklarar författaren för läsaren. Efter mötet tänker hon på vad trädgårdsarbete egentligen är för henne:
"Trädgårdsarbetet balanserar leda och koncentration. Det är en smula urtråkigt, samtidigt som verksamheten har ett oavbrutet tillflöde av nyfikenhet på sin egen fortsättning. När man tittar upp ser man vad som skall göras härnäst, göras i morgon, projekteras på tjugo års sikt.
Balansen bildar bakgrund till att tänka på annat av liknande slag."

Får Sigrid Combüchen August på måndag?

Om ett par dagar får vi veta vem som vinner årets August-priser. För femte gången har min favorit Sigrid Combüchen fått en roman nominerad. Just nu kan jag inte tänka mig en mer värdig vinnare, och inte en värre dikeskörning om man även i år undanhåller henne gubben och de 100.000 kronorna.
Medan den nykokta drottningsylten svalnade, läste jag de sista sidorna av Spill, som på omslaget kallas En damroman.
En dameroman kallade Georg Brandes, Danmarks kritiker och förförare nr 1, föraktfullt Fru Marianne, Victoria Benedictssons äktenskapsroman från 1886. De krockade rejält, yrkesmässigt och sexuellt, och Benedictsson som såg sin väg mot karriär och (själv)respekt ofarbar. Hon tog sitt liv.
Med sin ironiska användning av ordet damroman har Sigrid Combüchen samlat ihop spillrorna från denna explosion och fogat samman. Hon ger en flicka arbete på en syateljé, och smyger in metaforer för både skrivande och tillskärning av kvinnlighet. Materialet exempelvis är oerhört känsligt. Tygerna, stoffet. När Hedda inte får ihop småbitarna som skall utgöra livet (!) på en finurligt skuren aftonklänning, får hon nästan andnöd. Men så ser hon att en bit är på avigan. Pusslet kan fullbordas. Tillskärarakademi kallas skolan, och blod blir det när man broderar, för fingerborgen som finns till hands kommer inte till användning (liksom inte heller pessaret). Eleverna får betala för att göra kreationer som sedan bättre bemedlade köper. Firman tar pengarna. Författarens villkor?
I romanen Spill blandas rapporter från författarvardagen med brev från den åldrade Hedwig, och med författarens fria gestaltning av Heddas vuxenblivande. I stadsdelen Professorsstaden i Lund bor författaren (i boken kallad Sigrid Combüchen) och på 30-talet bodde (sägs det) där i närheten Hedwig. Hon kontaktar Sigrid, efter att ha läst om ett familjefoto i en av Sigrids romaner. Hon känner igen fotot, kan det vara Hedwigs familj och har fotot dykt upp på vinden? Har pojken armen i mitella?
Genom den snillrika varvningen av Heddas fiktiva unga liv och Hedwigs faktiskt lika fiktiva kommentarer belyser Combüchen livsberättelsen dubbelt. Hon skapar tiden med detaljer, i allt från underkläder till familjetystnader. Hon forskar via nätet och läser gamla veckotidningar på universitetsbiblioteket.
Hedwig är osentimental men ångrar inte att hon blev hemmafru. Hon hade inga direkta talanger men var händig, skriver hon. ”Vad jag själv har missat har inte varit för de andras skull utan av lättja och kättja.”
Vad var då hennes livs ärende, frågar hon sig i ett brev: Att leva själv i första hand. ”Inte för sin egen skull, men inte heller för andras. --- Man måste leva för sig själv också för de andras skull. Lära sig klara av livet som man fått i gåva.” Hedwig får uttrycka denna förnuftiga livsvisdom, men i berättelsen släpper författaren släpper loss Heddas ambivalens.
Här finns några av de mest sensuella sexskildringar jag har läst. Även några möten tomma på känslor är väl beskrivna. Sex har sin naturliga plats i en berättelse om att hitta sig själv i förhållande till andra. Sigrid Combüchen kan verkligen sätta text på det outsägliga så man baxnar och måste läsa om. Och vika ned ett hörn. Som när Hedda ser Luigi första gången:
”Hur hon med ett enda långt drag tog in saker som samlas hos en individ och är han. Det vanliga och det säregna. Det som harmonierar och det som inte. Sådant som man aldrig ser hos dem man inte är betagen av, och sedan inte hos honom heller, när man lärt känna. Hon var betagen.”
För att försvara sig mot känslan tänker hon på hur hon vid en strand samlat och kastat ifrån sig, långt utåt havet, skulpturer av levande ostron och blåmusslor hopnätade av sjögräs och blåstång. ”Det var ingen bild för vad hon såg nu, utan hennes egen rikedom, försvar mot att vara betagen.”
Man säger Proust och madeleinekakor. Jag säger Sigrid Combüchen och Lenke Rothman, Kristina Sandberg, detaljernas mästare. Småkakor, stygn, chiffong, dofter. Här läser man med lika delar njutning och sorg.
Anne Brügge

Ta vara på Spill

Spill av Sigrid Combüchen är bland årets augustnominerade böcker i klassen skönlitteratur. Sent omsider njuter jag nu av att läsa denna roman som på många sätt börjar i Lund. Som förrätt till min kommande recension av Spill, har jag plockat fram vad jag skrev om en av hennes tidigare romaner: En simtur i sundet (2003). Varför bara läsa det nyaste? Det är också härligt att fördjupa sig i ett författarskap.
Recensionen trycktes i Västerbottens-Kuriren i vecka 39 år 2003.

Sigrid Combüchen, En simtur i sundet, roman, Norstedts förlag

Öresund är platsen, där Sigrid Combüchen placerar sin Göran Sager-Larsson, huvudpersonen som varit med i två romaner och åldrats lämpligt från Värme (1980) och Korta och långa kapitel (1992) till En simtur i sundet.
Det är nästan nutid, en septemberdag 1999 och en så varm höst att Göran och Vera kan bada. Man kan höra strandrågens ax skava mot varann, utom när ett propellerplan brummar förbi. Ett par kvinnor joggar och åbäkar sig med österländsk disciplin. En blottare leker naturist.
Vera tar ut simtagen mot horisonten, medan den försiktige Göran låter tankarna vandra och med jämna mellanrum återvända till det bräckta vattnet mellan länderna. Hans filosoferingar växlar med exakta bilder av svensk kultur och det är mycket, mycket roliga nedslag. Rena nummerrevyn ibland och smått elaka skildringar av mingel eller rara nidbilder av familjeliv.
Som läsare gör man sig under tiden med romanen oberoende av familj och umgänge, det räcker så gott med figurerna i boken. Följ med dem till IKEA, på galleri, på kulturkalas hemma! Titta på självupptagna unga och föräldrar som går på tå för dem, se på islandshästarnas glada tagel och fotsida svans.
Vem annan än Sigrid Combüchen anstränger sig för att fånga de små hopp en kvinna gör för att komma i bibinitrosan utan att fastna med foten i fållen? Det dammar litet om damen när hon hoppar för att behålla både balans och anständighet.
Stunden är Combüchens dyrbara uppfinning. Den liknar alla sena uppfinningar av hjulet: Många med behov av att förena rörelse med stillhet har försökt konstruera Stunden. Men kanske är hon ensam om att kalla stunden en Big Bang, en ”kärnupplevelse där alla komponenter finns med”. En ingentingtid mellan före och efter. En ändlös andlöshet ”just innan något tar överhanden”.
Det är nog bara i en roman med dess utvikningar och till synes oavsiktliga poesi som man kan både stanna med spänning i stunden och uppleva tidens gång.
Ibland, som i en konversation om naturvetenskap, kan tiden kännas förfärligt lång. Men mestadels underhåller och utmanar Sigrid Combüchen läsaren på det moraliska, allomfattande och lekfulla sätt som t ex Jeannette Winterson och serietecknarparet Berglin. Man kunde nämna Nationalencyklopedien också, ja, nu är det gjort.
Anne Brügge