Vad är väl en dans på slottet?

Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde, W&W

Nu börjar valrörelsen. Nina Björk drar igång den. Är det inte typiskt att det är en författare som tar på sig att prata politik på allvar?
Politiker undviker oftast visioner och globala frågor. På kongresser diskuterar de i stället hur de skall få flest röster. De utgår ifrån att alla bara röstar för egen vinning, utifrån kortsiktiga plånboksfrågor. Nina Björk kallar detta en urvattnad kvantitativ politik och en marknadslogik, till skillnad från en kvalitativ politik.
Leif Pagrotsky sa 2010: ”Det är vi, inte väljarna, som måste ändra på oss.” Och Mona Sahlin tog i sitt avskedstal övertygat farväl till solidariteten: ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: Ja, jag ska rösta på er - trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.” Men om de hanterar förlusten genom att sluta vara socialdemokrater, blir det en förlust för demokratin, menar Björk, ty i förlängningen av den tanken ligger enpartistaten.
Boken Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde startar i sagornas värld. Mamma Nina funderar på vilka budskap som når hennes barn hemma i vardagsrummet, genom de drömmande, längtande figurerna Askungen, Snövit och Pinocchio. Bakom dem finns Walt Disney själv som kom med trettio dollar, dåliga kläder och pennor och byggde ett gyllene imperium.

Redan på bokens andra sida dyker Karl Marx upp med Kapitalet. Människan, skrev han, har i motsats till djuren förmågan att drömma. Revolt startar alltid med ett missnöje. Men hos Disney, skriver Nina Björk, är revolten endast individuell. Ett annat liv är möjligt, men inte en annan värld. Simba blir ny Lejonkung, folket bugar. I Sverige blir Daniel prins, systemet består.
Den analytiska mamman hittar tidningen Mama, som varken har barnet eller mamman i fokus utan mammors drömmar om en skötväska för 7800 kronor från Louis Vuitton och supercoola solglasögon för nästan två tusen. Och Marx är med oss igen, med klassiska ord om kapitalismens varuanhopning. Nina Björks bok Under det rosa täcket (1996) entusiasmerade nya generationer för feminism. Nu återuppväcker hon marxismen genom att ge många drastiska, tydliga exempel.
Ett bord som snickaren gör åt sig själv är ju ingen vara. Det blir en vara först när det säljs med vinst. Vinst ger tillväxt utan att ha något med våra verkliga behov att göra. Tvärtom förstörs jordens resurser alltmer. Men politikerna säger: Jobben först, skapa jobb! Även entreprenören som vaxar åttaåriga flickors kön bidrar till hjulens rullning.
Vi lär oss att tröttna på varors färg och form eller bara tröttna ändå, när vi får syn på något nyare. Vill du ha nytt kök? Nina Björk kallar det skitdrömmar.
Om alla levde som medelsvensken, skulle det behövas tre jordklot, enligt Världsnaturfonden. Men inte ens miljöpartiet vågar nu står kvar vid sin tredelade solidaritet med miljön, kommande generationer och hela jordens befolkning.
Den politiska lösningen har inte Nina Björk, men varför skulle en väckarklocka ha det? Dock pekar hon på att utopin måste börja i kärlek. Vi som överlevde barndomen är ju levande bevis på att omsorg finns (kärleksfull eller ej). Nu måste vi höra de behövandes rop och välja kärlek i stället för konkurrens. I sista kapitlen landar Nina Björk i Fromms Kärlekens konst. Förtvivlan och pessimism får vika.
Hon är vår tids Elin Wägner. Och min recension blev mest ett referat av sympati, eftersom jag som gammal grönavågare levt rätt långt ifrån den överkonsumtion som Nina Björks urbana väckarklocka varnar för.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 20 september 2012