Finland och Sverige binds samman av en stor befolkning med rottrådar i båda länderna. Sverige fick hjälp av finsk arbetskraft att bygga moderniteten. Många familjer har behållit sitt modersmål som vardagsspråk. Finska språket är Sveriges största officiella minoritetsspråk, i bruk inte bara i finskbygder i norr.Tuija Nieminen Kristofersson, född 1955, kom som tonåring till Sverige och satsade på socionomutbildning. Som forskare och universitetslärare i Lund och Växjö har hon intresserat sig för finska invandrares liv i Sverige. Särskilt har hon undersökt hur det är att åldras i ett främmande land, med hennes svenska hemort Olofström som exempel.
År 1993, samma år som undersökningen publicerades, debuterade Tuija Nieminen Kristofersson som poet med Hägerns öga, och för samlingen Dikter i D:ets mage (2000) belönades hon av Samfundet De Nio.
I årets samling Scharlakan har hon valt de grekiska gudarnas litet busiga budbärare Hermes som följeslagare. Han är gränsöverskridningarnas gud, de resandes gud som även följde de dödas själar till underjorden. Dessutom är han poesins gud och får mycket att ombesörja i Tuija Nieminen Kristoferssons diktsamling.
Det börjar dramatiskt med en bilkrock där bokens jag räddas, för Hermes kör förbi infarten till dödsriket Hades. Krockkudden löses ut, räddningstjänsten skär upp bilen. Asfalt på livets väg, säger dikten och händelsen komprimeras i en enrading:
kan blunda blöda dödas räddas
Trots alla konkreta bilder från olyckan, är jag beredd att läsa de första dikterna som en symbolisk berättelse om haveri på livets väg: I kärlek, i barndomen, i skrivkramp eller oväntad förlust.
Hur som helst är dessa ord om akutintag, blodets störtlopp, vårdplan och rehabilitering välkomna tillskott i svensk poesi. Uppståndelsens sköra äggskal på marken, en gud som andas genom ventilationssystemet! Ängelns anatomi med vingarnas infästning i bröstkorgen! I sjuksalen vidgas tanken ”med överlevnadens omstörtande häpnad”.
En större svit dikter leder poeten över gränsen till det gamla hemlandet där barndomens dofter av kärrviol och diesel kommer emot henne, och förmödrarnas historia. Dikterna är bildfyllda berättelser. Hötjugan är en stämgaffel. Boktitelns scharlakan finns både i barnsjukdomar, i kriget mellan röda och vita, i hjärtats pumpstation och i cancerns röda krater, på begravningen.
Livet snurrar rikt, även i den dövas öronsnäcka är en hemlig sång och i stjärnornas roterande mjölkskum över lagårdshimlen.
Tuija Nieminen Kristofersson delar flödande frikostigt med sig av mor och mormors minnen och vi får klättra med henne uppför dna-spiraltrappan mot samma öde, underjorden, bara inte riktigt än.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 14 augusti 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar