En ros är en ros är en ros... Kultur är odling är kultur är odling

Välkommen till min inneblogg! Som barn satte jag mig gärna i lä för att läsa i någon klippskreva, högt uppe på berget där måsarna släpper ned musslor för att komma åt innehållet. Där kunde ingen ropa på mig. Här handlar det mest om läsning, men även annan odling och grävning får utrymme. Dans, musik, konst.
På min uteblogg är jag amatör. Här är jag proffs.

torsdag 19 december 2013

Anglosaxisk otrohet


Från de inställda rymningarnas tid blev dramatikern och författaren Gunila Ambjörnssons sista roman från Gidlunds förlag. Hon dog i november 75 år gammal. Boken överraskar på många sätt, men först med en både fantasieggande och realistisk miljö.
En roman om ett slott med trettio rum och vallgrav, en krets av författare som leker spöklekar och kurragömma - och inte i en äldre anglosaxisk roman utan skrivet av en nutida dramatiker! Den pikanta storyn om otrohet och skrivande bygger på dokument efter författarna Edith Nesbit, George Bernhard Shaw (mannen bakom My fair lady) och science fictionromanens fader H. G. Wells.
Den medelålders, gifte Wells uppvaktade och lät sig uppvaktas av den unga dottern i huset Rosamunda, vars far Hubert Bland i sin tur jagade Rosamundas väninna. Shaw var, efter en relation med Edith Nesbit, en återkommande gäst på slottet. Många i kretsen var tidigt organiserade socialister. Deras sinne för såväl utopier som handfasta samhällsförändringar balanserades av ett privat hemlighetsmakeri.
När Edith och Hubert gifte sig, sent i hennes första graviditet, bodde Hubert kvar hemma hos mamma. Även sedan paret flyttat ihop, var han några dagar i veckan hos mamma. Där lockade främst en tjänsteflicka med två barn som var Huberts. Senare fick flera utomäktenskapliga barn plats på slottet.
Härvan finns beskriven i brev, dagböcker och biografier, och Gunila Ambjörnsson ställer i sitt förord en retorisk fråga om vad intrigerna under åren 1884-1908 kan säga oss idag. Mycket har hänt på hundra år, vad gäller kärlek, politik och feminism, skriver hon, och fortsätter: Men hur mycket, egentligen?
Det har roat mig kolossalt att läsa Ambjörnssons tolkning av ett familjeliv som balanserar mellan idyll och sammanbrott, mellan tjut bakom låsta dörrar, vädjanden och afternoon tea. Genom att hoppa fram och tillbaka i tiden har Ambjörnsson format ett psykologiskt drama där de flesta inte alls är sådana filurer som man först lurats att tro.
Tidsresor var ju Nesbits specialitet. I många av hennes sextio böcker går barn genom speglar och tunnlar till en annan värld. Det blev en konstnärlig färdväg även för Ambjörnsson, som inspirerad av Nesbits Huset Ardens gåta skrev teveserien Huset Silfvercronas gåta. Flera av hennes antologier är också tidsresor, som Folkhemsprinsessorna och Pappa - en kärlekshistoria.
Den nya romanens titel lyder: Från de inställda rymningarnas tid. Många i Nesbits böcker rymmer. Här i boken förekommer det ofta att en kvinna föreslår en man att de skall rymma, och då svalnar han. Nej, nej, det räcker med att smyga litet till vardags!
Morgonen efter alla fester har fru Bland blivit E. Nesbit igen och arbetar dagligen på sin berömmelse och storfamiljens försörjning. Hon ville bli känd för sin poesi och vuxenromanerna, men det blev barnböckerna som gjorde henne stor och älskad. Kanske blev det på samma sätt för Gunila Ambjörnsson som skrev och regisserade serien Ville, Valle och Viktor.
Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 18 december 2013.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar