Nu kräver den belarusiska regimen att världens journalister inte rapporterar om annat än tävlingar. Är det möjligt för svenskarna att undvika att bli en del av diktaturens PR-jippo, att undvika att medverka i statsstyrda medier?
Sveriges författarförbund gästades i mars av författare från Belarus och jag var med dem då PEN-klubben överlämnade Tucholskypriset till en nu frisläppt politisk fånge. Det blev en vecka med nya perspektiv, en vecka då Belarus grannland Ukraina stod i fokus. Vid min sida på fotot här står Valery Kalinovsky, journalist på Radio Free Europe/Radio Liberty.
Svenska handelsskepp och erövrare färdats på Östersjön som i sekler var vår huvudled. Sedan vändes blickarna, framtiden och äventyret låg västerut.
Det skulle till en kärnkraftsolycka för att få det korta avståndet till Ukraina att bli begripligt. Tjernobyl påverkade energipolitiken och vardagen, särskilt där de radioaktiva regnmolnen släppte sitt gift.
I år har Ukarina kommit ännu närmare och blivit ett argument i svensk försvarspolitik. Våra ögon har öppnats för den misskötta kornboden, vi följer dagligen nyheter om landet.
Mellan oss och Ukraina ligger Belarus eller Vitryssland, en diktatur där oppositionella avstängs från högre studier, ett land där föreningar förbjuds ta emot bidrag från andra länder. Ett land där författare uppmanas att lämna det fria författarförbundet, om de vill ha kvar jobben. Vår ambassadör Stefan Eriksson utvisades, då han visat intresse för demokratifrågor bland annat genom att lära sig belarusiska.
Innan jag genom författarutbytet i år lärde känna människor från regionen, var Belarus och Vitryssland bara ett rätt skrämmande ord för mig. Men nu har jag lärt mig Fjodor Dostojevskij var född belarusier, liksom Adam Mickiewicz, Polens nationalskald. När han föddes 1798 låg hans by i Ryssland, och nu ligger den i Belarus. Den resande författaren Ryszard Kapucinski föddes i Pinsk, en polsk stad som nu är belarusisk.
Den mest kända nutida belarusiska författaren är Svetlana Aleksievitj, i höstas nämnd som kandidat till Nobelpriset. Hon föddes i Ukraina och bor i Belarus huvudstad Minsk, men skriver på ryska. En del kollegor frågar sig: Ser hon sig som belarusisk eller är landet för litet för henne?
Våra ögon har öppnats, skrev jag. Mina ögon skulle det stå. Det är jag som äntligen fått klart för mig att polska, belarusiska, ukrainska och ryska är besläktade språk, och att polska universitet därför kan ta hand om relegerade studenter från Minsk.
Många andra svenskar har länge blickat mot sydost. Maria Söderberg från Arjeplog har sedan 2002 hållit igång projektet Litteraturresan, där svenska och belarusiska författare samarbetar. Katarina Frostenson har varit med, Ida Börjel, Arne Johnsson, Azar Mahloujian, Ulf Stark, Majgull Axelsson och många fler.
Maria har redigerat en antologi texter från Belarus: ”Språket som svalan bor i dess hjärta”. Omslaget visar Vera Burlak som läser en dikt 2007. Intill står Uladzimir Njakljajeu och hjälper till med att bära hennes lilla son. Uladzimir blev 2010 oppositionens presidentkandidat. På valdagen i december slogs han ned av maskerade män. Från intensivvården fördes bort naken av belarusiska KGB. År 2011 utsågs han av svenska PEN till Tucholskypriset, som varje år ges till en författare i fängelse eller exil, men prisutdelningen fick vänta.
När nu Sveriges författarförbund gästades av fem författare från Belarus, följde de i sina mobiltelefoner hela tiden utvecklingen i Ukraina. Skulle även även deras land påverkas?
Oplanerat sammanföll deras veckolånga besök med PEN-klubbens efterlängtade Tucholskyafton på Kulturhuset, med frisläppte Uladzimir Njakljajeu som huvudperson och Tomas Tranströmer i publiken. Vi fick höra texter från fängelsetiden, ur boken ”Brev till Volha och friheten”.
Kärleken räddade honom, skrev han till sin fru. ”Jag förvånas över att du, som är så liten, fyller mig med allt detta stora, vilket antingen betyder att du är större än jag såg dig från början, eller så är jag mindre än jag trodde. Låt oss anse (allt är ju möjligt) att både det ena och det andra stämmer, och att vi länge-länge kommer att lära känna varandra”.
Han berättade också om de första dagarna i häktet. På juldagen fann han i toaletten en smutsig tidningsbit och lyckas läsa orden. Ofattbart, de var till honom! En tryckt hälsning från en rysk poet: ”Håll ut, Volodja! Din broder Jevgenij Jevtusjenko”.
Adam Zagajewski som fick priset når det var nytt 1985 deltog också. Därmed är vi tillbaka i Ukraina, för Zagajewski är född i Lviv, som då var en polsk stad. Nu nämns den som Ukrainas centrum för reaktionära högern. Svoboda är Lvivs största parti.
Jag köpte Zagajewskis sjätte bok på svenska, ”Antenner i regn”. Där beskriver han vad diktning är. Jag klipper ut: Chiffrerat telegram, långvarig vaka, tårar efter mor, löpning, ”ett fartyg som sjunker och sänder en signal / och upphör att sjunka”.
I förordet skriver poeten Marie Lundquist om Zagajewskis respekt för de vardagligaste tingen, saltkaret, vindtygsjackan, såväl som helighetens reliker. Gatunamn i Krakow använder han som dikttitlar. Marie Lundquist: ”Här lossas de omsorgsfullt från sin fastspikade plats på husväggen och lyfter, virvlar upp genom luften, över de stängda gränserna, genom tidens vanmakt och förbi dödens kalla hand.”
Min enda invändning är att bokens tänkare är män. Kvinnor är skönheter, prostituerade eller gummor som pratar om krämpor. Jo, han nämner Simone Weil och en ”inte längre ung kvinna” som läser en bok på tåget.
Och så dikten ”Kathleen Ferrier”, som inte är en kropp utan en röst på en skiva. ”Rösten hos en ung kvinna / som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.” Där skymtar en möjlighet till en bättre mänsklighet, skriver han, men när skivan är slut ”återvänder du till din vanliga misstro - som om sången hade lovat för mycket”.
Uladzimir Njakljaleu, Brev till Volha och friheten, Översättning Janina Orlov och Stefan Eriksson, Midsommar förlag
Språket som svalan bor i dess hjärta, Litteraturresan Belarus, Midsommar förlag
Belarusiska författare på Observatoriekullen vid Stockholms stadsbibliotek:
Natalja Hardzijenka, Alena Kazlova, Palina Stsepanenka, Valery Kalinovsky och Siarhei Chareuski.
Artikeln publicerades i Hälsinglands tidningar 15 april 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar