En ros är en ros är en ros... Kultur är odling är kultur är odling

Välkommen till min inneblogg! Som barn satte jag mig gärna i lä för att läsa i någon klippskreva, högt uppe på berget där måsarna släpper ned musslor för att komma åt innehållet. Där kunde ingen ropa på mig. Här handlar det mest om läsning, men även annan odling och grävning får utrymme. Dans, musik, konst.
På min uteblogg är jag amatör. Här är jag proffs.

onsdag 11 mars 2015

Poesins igenväxta ängar och skogskanter

Fredrik Nyberg, Slingorna & undergången, dikter

Poeten Fredrik Nyberg är Guds barnbarn och linnean. Som Linné gillar han att dela in företeelser i namngivna grupper, till exemplel ordna en diktsamling med hjälp av klockslag eller växtnamn.
Guds barnbarn bruka man kalla prästers ättlingar som hamnat en bit från trädet. I sin tionde samling Slingorna & undergången använder han bibliska uttryck och grekiska filosofer nämns. Här hittar man herden och Lammet, såret i sidan, Platons grotta men också Orfeus, han som vänder sig om.
Allt och alla hör till den skogskant och ängsmark som Nyberg skrivit om tidigare och som egentligen är verksamhetsområdet för en poet. Tyvärr är ängen numera igenväxt och lupiner invaderar marken och tränger ut mångfalden av örter.
I rolldikten ”Jag är en lärjunge” handlar det om en figur med höga tankar om sig själv. Till exempel måste en lärjunge vara en man. Han tillägnar sig en lära. Med hetta måste en mängd företeelser i omvärlden fås att försvinna.
Lärjungen påstår också att civilisation innebär exkludering.
Herden slår lärjungen över kinden, men ingen lär honom att vända sig om. Det bär emot att komma med tolkningar, men samtidigt ligger det väldigt nära till hands att i denna lärjunge se de förvirrade unga män som tror att de kan rädda världen med ruskiga våldsdåd.
En fras som återkommer i samlingen är denna: Jag vet inte längre hur jag skall gestalta mitt hat å min ängslan.
Boken är del 3 i en serie med samlingstiteln Att bli ved. Att förhårdna kunde i första boken handla om serbisk brutalitet och en otäck värme på ängen och skogsområdet.
Ganska kaotiska diktsidor omfamnas av bokens första och sista sidor med mjukt rullande besvärjelser, som i dessa rader: Låt mig höra bjällrorna från dalen. Fåren förs nu uppför berget. Snabbt kan allt vi har slås sönder. Vart tar vattnet sedan vägen?
Det här är dikt som kräver uppmärksamhet, inte på dikten själv utan på ängen som är skådeplats för allt.

Recensionen publicerades i Hälsinglands Tidningar 11 mars 2015.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar