Kritikens dilemma - odling tar tid

Hur mycket tid använder idag en kritiker för att läsa en bok, ta reda bakgrunden till bokens tillkomst och därpå kunnigt presentera den för en tidnings läsekrets? När man ser hur många till synes snabba jobb som publiceras i våra största dagstidningar, så måste man fundera över om det är de frilansande kritikernas krympande arvoden som spelar in. Eller är det historielöshet? Tror skribenter och redaktioner att det räcker att läsa en enda bok för att bli sakkunnig?
Ett exempel är mottagandet av den senaste biografin om den norska nobelpristagaren Sigrid Undset. Ingen av kritikerna vid de största svenska dagstidningarna verkade känna till huruvida det fanns något skrivet om Undset tidigare.
Var så god, här kommer min recension av Sigrun Slapgards "Diktardrottningen Sigrid Undset", som Albert Bonniers förlag gav ut i Gun-Britt Sundströms översättning. Recensionen trycktes i Västerbottens-Kuriren 11 november 2009.

Redan 1933 brändes Sigrid Undsets böcker på bokbål i Tyskland. Det var inga små bokhögar, av bara Kristin Lavransdotter hade det i Tyskland sålts 250 000 ex. Senare bestämde Goebbels att Undsets namn inte ens fick nämnas i pressen.
Sigrid Undset var en mäktig fiende. Hon hade fått Nobelpriset i litteratur blott 46 år gammal och använde sitt berömda namn till världsvid propaganda mot nazismen. Den 9 april 1940 började tyskarna bomba Norge och när de närmade sig Lillehammer fick Undset order att fly. På lastbilsflak, skidor, släde och till fots tog hon sig över vinterfjällen till Sverige. Det blev författaren Alice Lyttkens som underrättade sin gäst om att äldsta sonen dödats i kriget.
I exil i USA berättade Undset på föreläsningsturnéer, i intervjuer och egna artiklar om Tysklands förbrytelser mot sina egna medborgare, och talade för att USA skulle ge sig in i kriget. Efter kriget var hon en stark företrädare för dödsstraff.
Den senaste i raden av Undsetskildrare är journalisten Sigrun Slapgard med det 759-sidigta porträttet ”Sigrid Undset, Diktardrottningen”. Bokens baksida visar Slapgards grundsyn: ”Sigrid Undset var kärleksskildraren som misslyckades helt i det egna familjelivet.”
Vad är att lyckas? Undset brottades i liv och dikt på en arena mellan ideal och verklighet. Hon förälskade sig i en gift konstnär som inte ville ha ett borgerligt familjeliv. Han hade redan tre barn och de fick tre till. Sigrid uppfostrade och försörjde länge alla sex medan mannen bodde i sin ateljé. Hon skickade sin yngsta son till internat, där han vantrivdes och kände sig förskjuten. När hon blev katolik, måste äktenskapet upphöra. I katolsk syn, där skilsmässor inte existerar, var ju Anders Svarstad ännu gift med sin första hustru!
I romanerna bearbetar hon konflikterna mellan plikt och drift. Konstnärinnan ”Jenny” (1911) gick under av självförakt, när hon tappat kontrollen och legat med män som hon inte älskade. Sviten Kristin Lavransdotter (1920-22) handlar om en kvinna som trotsar familj och ära för en man som inte håller måttet. Kristin tar ensam hand om gården och sönerna.
Samtidigt som Undset i debatter säger att kvinnan bör vårda barn och hem, skriver hon och har tjänstefolk. Slapgard ser det som misslyckande, när Undset längtar efter det lilla livet med ett broderi eller lek med barnen. Framställningen kryddas med insinuanta, retoriska frågor om hur Undset tänkte, när hon handlade mot sina ideal. Som när hon ville skapa en tidskrift för att få kvinnor att stanna hemma: ”Tittade de på varandra och trodde att hon skämtade?” skriver Slapgard.
Jag går till Tordis Ørjasæters bok Sigrid Undset, Ett liv (Urban Anderssons övers. 1995). Hon skriver förstående om samma tidskriftsplaner: ”Om det var något hon såg i sitt eget hem så var det att barnen behövde en mor som fanns till hands.” Där kopplas Undsets ibland reaktionära kvinnosyn till pliktkänslan inför de egna barnen.
Ørjasæter gör i förordet klart, att hon valt bort att lägga in personliga reflektioner om Undsets liv och åsikter. Slapgard kan inte låta bli detta, och skapar ett porträtt där Undset ofta framstår som spydig, osympatisk och inkonsekvent. Många, många gånger utpekas hon som storrökare.
Att fakta återanvänds är ofrånkomligt. Här är Undsets dödsbädd: Ørjasæter: ”Hon var ju inte heller så sjuk att det var nödvändigt att skicka efter familjen i Oslo.” Och Slapgard formulerar det: ”Ingen trodde att man skulle behöva sända bud efter familjen.” När bombplanen kom, Ørjasæter: ”Det var nästan makabert med det strålande aprilvädret.” Hos Slapgard: ”Nästa morgon sken en blank aprilsol och gjorde dagen ännu overkligare.” På denna detaljnivå håller sig båda biograferna.
Tidens röda tråd är litet svår att följa hos Slapgard, delvis genom att bilderna placerats litet hur som helst.
Översättaren har haft bekymmer. Om det står att någon visat stor psykologisk brist kan det knappast ändras till stor brist på psykologisk insikt. När Margery Kempe från 1500-talet kallas mystisk, har Gun-Britt Sundström inte vågat rätta det till mystiker. Om Slapgard säger att en storfamilj ”upphävt äktenskapet som egoistiskt”, kan då inte översättaren välja det korrekta: förkastat?
Undsets författarskap lever och vi får nog se flera böcker om henne på temat liv och verk, men då helst med tyngdpunkten på verksidan.