100.000 till Björner Torsson

Gerard Bonniers lyrikpris för 2012 års utgivning går till Gotland, till poeten och arkitekten Björner Torsson för boken Hüzün eller Den hopfällbara näsan, utgiven på Albert Bonniers förlag. Här är min recension som publicerades i Hälsinglands Tidningar 3 september 2012:

Kan melankoli vara ett favoritställe för svenskar? Karin Johannissons Melankoliska rum från 2009 topplistades och blev snabbt pocketbok. Nu kommer den muntra melankolikern Björner Torsson med Hüzün eller Den hopfällbara näsan. Hüzün är turkiska för melankoli och visst låter det både hemskare och smakligare. Han stiger också ned i ett svensk ord: Smörjgrop. En svart ström, en pöl, en plats för skurborstar, ormar, använda plåster, utspilld mjölk.
Björner Torsson kan med smuts göra en känsla till ren poesi. Han blandade 1992 blåljus med rader ur en liksång av Lasse Lucidor, i diktsamlingen ”Stadig är ostadigheet” (en hederligt lånad fras, genom att citationstecknen ingår i diktsamlingens titel).

Finurligt inleder Torsson med att det i varje stund måste finnas en rörelse riktad ”mot nå¨got okänt”. Prickarna förklarar han strax som två billyktor en bit bort. Bilen närmar sig, vid ratten sitter en man från en film noir! Hüzün med sina dubbla prickar får då dubbelstarkt sken. Memento mori - Minns att du är dödlig!
Sedan klagar poeten på att det är för mycket elefanter. I skuggan av en hare (2001) inleddes med ett citat om distriktslantmätare Ture Sventon som gömmer sig bakom elefanter. Knappast något djur är så skrymmande, skriver Åke Holmberg, ”man beräknar att en enda fullvuxen elefant kan skymma upp till tre dussin lantmätare.” Detta följs upp av poesi om hur ”Allt döljer sig - för sig själv / Livet i sina veck // ett veckhav.” Det gäller då att leta.
När gotlänningen Björner Torsson nämner den skalperade jorden, tänker man på Ojnareskogen, vid sidan om diktens stapplande gubbe. Hur kan gumman älska honom? ”Svaret här är lika viktigt som Higgs partikel för vår överlevnad”, hävdar poeten.
I avslutande Happy End återkommer mannen i bilen som liemannen, nej liebarnet! I denna underbart målande bok om allt ostadigt finns mer blåljus, det pulserar i ögonen på dem som väntar utanför medan golvet i entrén skuras. Där finns raden ”Man tar ett simtag - sen lägger sig vattnet tillrätta igen.” Det är i väntan på att stiga över tröskeln som vi lever.
Björner Torsson har i alla fall en stadig, mörkt lysande plats i vår svenska dikt.

Bilden med lyktorna råkade jag ha i mitt eget fotoarkiv.