Plötsligt när jag läser Tua Forsströms nya dikter drabbas jag av tanken att poesi är trolleri och magi. Man tager en vanlig hatt och en kanin, fast Forsström tager en hare och en roddbåt och så strör hon snöflingor som ett glitter över dem.
Det är bara vanliga saker och handlingar, men direkt får hon dem att lysa och berätta om det som är viktigast. Hon låter de avlidna, mamma eller pappa, se på oss som lever. Perspektivbytet lenar och lindrar. ”De vänder sina ansikten mot mig, verkar intresserade / Verkar tunna och förfärligt starka / Det är en densitet som jag inte förstår”. Å andra sidan verkar de inte heller förstå, när hon ber dem om hjälp med saker som t ex hotet om arbetslöshet. De ”kanske” bara förundras när de ser att vi skrattar eller gråter olycksaligt. Vi kan ju inte säkert veta vad de tänker.
Den här distanseringen har Tua Forsström experimenterat med tidigare. Impulsen att avundas de döda för deras frihet från begär finns hela tiden i författarskapet. I Snöleopard (1987) talar hon om septembers saklighet och ”svalka som lagt sig över ytorna”. I Marianergraven (1990) finns undangömt liv på elva tusen meters djup. Man glömmer och gömmer undan minnen men i drömmen möter man känslor av saknad.
I den nya samlingen återkommer här och var bilden av någon som ror ut på sjön för att dränka några fiskar. De har tagit plats i frysen, ”inte ens yxan bet på dem”. Nog är det ett hopplöst företag att dränka fryst fisk! Var och en får lura ut vad fiskarna står för. Vilka minnen, vilken barlast, vilken längtan som har tagit för mycket plats i frysen.
Det är många djur i Tua Forsströms böcker. Orm, häst, katt, en varg som kärleksfullt tar människan i famnen, där hon ligger oskyddad under en tunn tältduk. Vår känsla för den smidiga snöleoparden jämför hon med hur motbjudande vi tycker mårdhunden är, som inte försvarar sig utan låtsas död vid fara. Tål vi inte det ömkliga? Det är illavarslande.
Över Tua Forsström snöar priserna, allsköns lyrikpris och Akademiens Bellmanspris och Nordiska rådets. Låt inte det skrämma, det är egentligen bara den lilla flickan, barndomsjaget, som talar från 44 små boksidor. ”Du är ju gammal nu lilla barn” , säger poeten till sig själv innan orden når oss. Det är nu, i ett evigt oktober tid att ta till sig ”mörkret regnet vänligheten”.
Artikeln publicerad i Arbetarbladet 5 mars och i Hälsinglands Tidningar 20 mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar