Våren 2014 kom jag mig äntligen för med att läsa en bok jag köpte, men inte hade som recencionsuppdrag. Steve Sem-Sandbergs stora roman om ett polskt ghetto, ”De fattiga i Lódz”, utgiven 2009, tänkte jag sedan på nästan varje dag i ett halvår. Jag funderade på uppluckringen av regler för mänsklig samvaro. Jag tänkte med fasa på vad människor utsattes för, allt ifrån dagligt maktmissbruk och mobbning till spontana avrättningar och välorganiserade massmord. Ondska är ett enkelt ord för en process av ändrade vanor.
Vidare undrade jag hur Steve Sem-Sandberg orkat fördjupa sig i historien och formulera en berättelse med så många äckliga detaljer? Och förresten, vad är jag själv för en människa som fortsätter läsa i stället för att slänga boken ifrån mig? Jag vet ju i princip hur det gick till, men skall jag också leva mig in i det?
Samma frågor dök upp inför hans nya roman ”De utvalda” som handlar om en stor klinik i Wien, där barn 1940 - 1945 togs in för att användas som forskningsmaterial. En del var gravt missbildade, en del bara påstått mentalt handikappade och där fanns även barn som stämplats som ouppfostrade. Alla fotograferades och mättes och resultaten skickades till Berlin för åtgärd: Behandling eller ytterligare experiment?
Föräldrar lurades att tro att deras spädbarn skulle få utmärkt vård, och när misstankar spreds portades mödrar som ville ha tillbaks sina barn. Innanför murarna drogades barnen eller utsattes för grymma straff för att bli hanterliga och slutligen drogades de ihjäl. Föräldrarna fick besked om att barnet drabbats av en hastig sjukdom eller dött av svaghet.
År 1997 hittades i en källare likdelar från närmare 800 barn, alla från Spiegelgrund. Läkaren Heinrich Gross kallade detta sin personliga anatomiska samling (”den förmodligen största och rikaste samlingen i sitt slag”) när han långt efter kriget publicerade vetenskapliga artiklar. Han fortsatte som chefsöverläkare, sjukhusdirektör och fram till 1978 skrev han tusentals rättspsykiatriska utlåtanden.
Medan andra läkare och sköterskor straffats, klarade sig doktor Gross undan genom att neka, slingra sig och låtsas sjuk. I rätten visades intyg om allt från diabetes till lomhördhet och demens. Han dog nittioett år gammal 2005 utan dom.
Det är lättare för mig som recensent att bjuda på dessa upplysningar än att ge detaljer ur den stora berättelsen om brutaliteterna. Ändå består merparten av boken av barnens öden, empatiskt och respektfullt skildrade.
Romanens Adrian Ziegler hette i verkligheten Friedrich Zawrel. Han har i intervjuböcker, föredrag och i personligt samtal med Steve Sem-Sandberg berättat om sin uppväxt på anstalten. Det finns journaler och i övrigt en stor dokumentation, men genom att välja romanformen når Sem-Sandberg en större europeisk publik som en sentida väckarklocka. Vi vet ju att sortering av människor efter utseende och religion och sexuell läggning ännu pågår i världen.
Därför blir mitt svar på de inledande frågorna förstås att det är viktigt att ta del av förbrytelserna. Det känns som en plikt mot offren att inte blunda. Enskilda och stater får inte glömma. Steve Sem-Sandberg utfört minnesarbetet med stort allvar och en beundransvärd värme. Han får även läsaren att snudda vid en förståelse av den mentalt avstängda översköterskan. Han ger henne ett ursprung och en livssituation som varken förklarar eller förlåter, men ändå gör en inbördeskrigets spelpjäs till människa. Ansvaret är fördelat på många, men de överlevande kommer inte undan sina minnen, de är präglade för hela livet.
Artikeln, här lätt redigerad, publicerades i sin ursprungliga form i Arbetarbladet 30/9 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar