Om ett par dagar får vi veta vem som vinner årets August-priser. För femte gången har min favorit Sigrid Combüchen fått en roman nominerad. Just nu kan jag inte tänka mig en mer värdig vinnare, och inte en värre dikeskörning om man även i år undanhåller henne gubben och de 100.000 kronorna.
Medan den nykokta drottningsylten svalnade, läste jag de sista sidorna av Spill, som på omslaget kallas En damroman.
En dameroman kallade Georg Brandes, Danmarks kritiker och förförare nr 1, föraktfullt Fru Marianne, Victoria Benedictssons äktenskapsroman från 1886. De krockade rejält, yrkesmässigt och sexuellt, och Benedictsson som såg sin väg mot karriär och (själv)respekt ofarbar. Hon tog sitt liv.
Med sin ironiska användning av ordet damroman har Sigrid Combüchen samlat ihop spillrorna från denna explosion och fogat samman. Hon ger en flicka arbete på en syateljé, och smyger in metaforer för både skrivande och tillskärning av kvinnlighet. Materialet exempelvis är oerhört känsligt. Tygerna, stoffet. När Hedda inte får ihop småbitarna som skall utgöra livet (!) på en finurligt skuren aftonklänning, får hon nästan andnöd. Men så ser hon att en bit är på avigan. Pusslet kan fullbordas. Tillskärarakademi kallas skolan, och blod blir det när man broderar, för fingerborgen som finns till hands kommer inte till användning (liksom inte heller pessaret). Eleverna får betala för att göra kreationer som sedan bättre bemedlade köper. Firman tar pengarna. Författarens villkor?
I romanen Spill blandas rapporter från författarvardagen med brev från den åldrade Hedwig, och med författarens fria gestaltning av Heddas vuxenblivande. I stadsdelen Professorsstaden i Lund bor författaren (i boken kallad Sigrid Combüchen) och på 30-talet bodde (sägs det) där i närheten Hedwig. Hon kontaktar Sigrid, efter att ha läst om ett familjefoto i en av Sigrids romaner. Hon känner igen fotot, kan det vara Hedwigs familj och har fotot dykt upp på vinden? Har pojken armen i mitella?
Genom den snillrika varvningen av Heddas fiktiva unga liv och Hedwigs faktiskt lika fiktiva kommentarer belyser Combüchen livsberättelsen dubbelt. Hon skapar tiden med detaljer, i allt från underkläder till familjetystnader. Hon forskar via nätet och läser gamla veckotidningar på universitetsbiblioteket.
Hedwig är osentimental men ångrar inte att hon blev hemmafru. Hon hade inga direkta talanger men var händig, skriver hon. ”Vad jag själv har missat har inte varit för de andras skull utan av lättja och kättja.”
Vad var då hennes livs ärende, frågar hon sig i ett brev: Att leva själv i första hand. ”Inte för sin egen skull, men inte heller för andras. --- Man måste leva för sig själv också för de andras skull. Lära sig klara av livet som man fått i gåva.” Hedwig får uttrycka denna förnuftiga livsvisdom, men i berättelsen släpper författaren släpper loss Heddas ambivalens.
Här finns några av de mest sensuella sexskildringar jag har läst. Även några möten tomma på känslor är väl beskrivna. Sex har sin naturliga plats i en berättelse om att hitta sig själv i förhållande till andra. Sigrid Combüchen kan verkligen sätta text på det outsägliga så man baxnar och måste läsa om. Och vika ned ett hörn. Som när Hedda ser Luigi första gången:
”Hur hon med ett enda långt drag tog in saker som samlas hos en individ och är han. Det vanliga och det säregna. Det som harmonierar och det som inte. Sådant som man aldrig ser hos dem man inte är betagen av, och sedan inte hos honom heller, när man lärt känna. Hon var betagen.”
För att försvara sig mot känslan tänker hon på hur hon vid en strand samlat och kastat ifrån sig, långt utåt havet, skulpturer av levande ostron och blåmusslor hopnätade av sjögräs och blåstång. ”Det var ingen bild för vad hon såg nu, utan hennes egen rikedom, försvar mot att vara betagen.”
Man säger Proust och madeleinekakor. Jag säger Sigrid Combüchen och Lenke Rothman, Kristina Sandberg, detaljernas mästare. Småkakor, stygn, chiffong, dofter. Här läser man med lika delar njutning och sorg.
Anne Brügge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar