Ta vara på Spill

Spill av Sigrid Combüchen är bland årets augustnominerade böcker i klassen skönlitteratur. Sent omsider njuter jag nu av att läsa denna roman som på många sätt börjar i Lund. Som förrätt till min kommande recension av Spill, har jag plockat fram vad jag skrev om en av hennes tidigare romaner: En simtur i sundet (2003). Varför bara läsa det nyaste? Det är också härligt att fördjupa sig i ett författarskap.
Recensionen trycktes i Västerbottens-Kuriren i vecka 39 år 2003.

Sigrid Combüchen, En simtur i sundet, roman, Norstedts förlag

Öresund är platsen, där Sigrid Combüchen placerar sin Göran Sager-Larsson, huvudpersonen som varit med i två romaner och åldrats lämpligt från Värme (1980) och Korta och långa kapitel (1992) till En simtur i sundet.
Det är nästan nutid, en septemberdag 1999 och en så varm höst att Göran och Vera kan bada. Man kan höra strandrågens ax skava mot varann, utom när ett propellerplan brummar förbi. Ett par kvinnor joggar och åbäkar sig med österländsk disciplin. En blottare leker naturist.
Vera tar ut simtagen mot horisonten, medan den försiktige Göran låter tankarna vandra och med jämna mellanrum återvända till det bräckta vattnet mellan länderna. Hans filosoferingar växlar med exakta bilder av svensk kultur och det är mycket, mycket roliga nedslag. Rena nummerrevyn ibland och smått elaka skildringar av mingel eller rara nidbilder av familjeliv.
Som läsare gör man sig under tiden med romanen oberoende av familj och umgänge, det räcker så gott med figurerna i boken. Följ med dem till IKEA, på galleri, på kulturkalas hemma! Titta på självupptagna unga och föräldrar som går på tå för dem, se på islandshästarnas glada tagel och fotsida svans.
Vem annan än Sigrid Combüchen anstränger sig för att fånga de små hopp en kvinna gör för att komma i bibinitrosan utan att fastna med foten i fållen? Det dammar litet om damen när hon hoppar för att behålla både balans och anständighet.
Stunden är Combüchens dyrbara uppfinning. Den liknar alla sena uppfinningar av hjulet: Många med behov av att förena rörelse med stillhet har försökt konstruera Stunden. Men kanske är hon ensam om att kalla stunden en Big Bang, en ”kärnupplevelse där alla komponenter finns med”. En ingentingtid mellan före och efter. En ändlös andlöshet ”just innan något tar överhanden”.
Det är nog bara i en roman med dess utvikningar och till synes oavsiktliga poesi som man kan både stanna med spänning i stunden och uppleva tidens gång.
Ibland, som i en konversation om naturvetenskap, kan tiden kännas förfärligt lång. Men mestadels underhåller och utmanar Sigrid Combüchen läsaren på det moraliska, allomfattande och lekfulla sätt som t ex Jeannette Winterson och serietecknarparet Berglin. Man kunde nämna Nationalencyklopedien också, ja, nu är det gjort.
Anne Brügge