Att sätta namn på en alptopp och ändra det

Gunnar Ardelius, Friheten förde oss hit, roman, Norstedts
Anne Agardh, Brink, Den svenske slavkaptenen, Atlantis
Sasha Huber (red), Rentyhorn Agassizhorn, Kiasma

Svensk gruvdrift i Liberia är miljön för Gunnar Ardelius familjedrama ”Friheten förde oss hit”. Romanen är hans första vuxenbok efter tre ungdomsböcker, varav den första nominerades till Augustpriset och gav honom debutantpriset Slangbellan av Sveriges Författarförbunds barn- och ungdomssektion. Bokens långa titel var: ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.”
Gunnar Ardelius, född 1981, är sedan maj i år ordförande för Sveriges författarförbund.
Romanen har tre huvudpersoner: Hektor, personalchef på LAMCO vid slutet av 1960-talet, hemmafrun Margaret och sonen Mårten. Hans flickvän Laura i Sverige är albinoljus, en spegelvänd konstruktion jämfört med Ormpojken, en boy i hushållet. Något riktigt namn på honom givs inte.
Familjedrama kallade jag boken. Det är alltså inte främst en bok om svenskt företagande och nykolonialism i Afrika. Jag uppfattar den mera som en historia om två makar som inte har något annat ihop än förflyttningen, och om sonen som lämnar föräldrarna genom att växa upp och bli radikal. När gruvstrejk bryter ut hoppar han med, men i Liberia är det farligare än i Sverige att demonstrera. Landets namn blir en ironisk kommentar till ofrihet på berättelsens alla plan.
Resan till Afrika har författaren hittat i sin egen familj, hans farfar tog med sig familjen på utlandsjobb. Även om romanens figurer mer känns som exempel än som individer, så framstår miljön som äkta och naturen väl beskriven. Ardelius är bra på den vardaglig improvisation som dialoger alltid utgör, samtalen där det som sägs är lika viktigt som det som förtigs. Han bjuder skickligt på detaljer som gester och iakttagelser. Som beskrivningen av en tystnad som liknar den när en köksfläkt stängs av och man först då märker att den stått på länge.
En god debut, kort sagt.
En fackboksdebut med Liberia och svensk kolonialism är amatörforskaren Anne Agardhs ”Brink, Den svenske slavkaptenen”. Kapten är här ett förskönande ord. Abraham Brink från Åmål var seglande slavhandlare, gjorde uppköp, ansvarade för slavarna under resan från Ghana till Västindien och hade del i vinsten. Ett intressant öde och en i sina detaljer okänd del av svensk historia!
Boken är ibland påfrestande att läsa, då släktforskarens entusiasm går väl långt i familjeutredningar, men massans delaktighet i slavhandeln blir därmed tydlig. Agardh citerar också en svensk lärobok, ännu använd på 1940-talet, om ”negrers” lögnaktighet, oduglighet och barnsliga förtjusning i grannlåt.
Läs gärna professor Dick Harrisons recension i Svenska Dagbladet 5/4 2008 av en av Agardhs engelska källor, Marcus Redikers Slavskeppet, En historia om människor (översatt av Lars Ohlsson).

Konstmuseet Kiasma i Helsingfors köpte 2010 in Sasha Hubers installation ”RENTYHORN Agassizhorn”. För att peka på Schweiz bidrag till slaveriet gav Huber nytt namn åt en alptopp som hade namn efter glaciologen Agassiz. Han blev som emigrant i USA inflytelserik rasist och pionjär inom apartheid, en USA-Hitler långt före Hitler.
År 2007 firades i många länder hans 200-årsdag, vilket fick Huber att reagera och starta kampanjen ”De-mounting Louis Agassiz”. Där har hon att göra, för han har 37 berg och gator namngivna efter sig bara i USA. På månen finns Kap Agassiz och på Mars Agassiz Krater.
Sasha Huber hyrde helt enkelt en helikoper och for upp till alptoppen i hennes hemland och satte upp skylten Rentyhorn. Installationen visar resan och även ett foto av slaven Renty, en av modellerna i Agassiz bildsamling av underlägsna människor.
En fascinerande antologi om projektet har Sasha Huber utgivit till Rentys ära hos Kiasma 2010. Huber är född 1975 och bor numera i Helsingfors.