Det är en sak att ladda ur sig klasshat i en bok, en annan att göra det som estradör inför en publik som jublar. Jag var inte med på Dramaten, men har gått tillbaka till min läsning av diktsamlingen och märker att det var poetens anspråkslöshet som fångade mig, inte ett aggressivt klasshat. Kanske har det med alla punkterna i boken att göra. Det är ibland punkt. mellan. varje. ord.
Karlarna tar verkligen plats när de skriver om sina liv. Vi tar några siffror om Johan Jönsons böcker direkt, så är det avklarat: Efter arbetsschema innehåller 795 sidor, Livdikt 710 sidor och årets bok med.bort.in slår poesirekord: 1243 sidor.
Den skrämmande, nästan löjliga tjockleken blir snabbt oviktig, för i texten gör sig Johan Jönson inte bred. Tvärtom framstår han som anspråkslös. Så varför inte en poesibok att stanna länge i, likaväl som man gör sig bekväm i Stilla flyter Don eller andra brett upplagda världsbilder?
Johan Jönsons idé är att belysa livets alla sidor underifrån. Hans livdikt handlar om att vara fattig och arbetslös, ta eller vägra ta ett tillfälligt skitjobb, att ha sex eller drömma om sex med frun, att väcka barnen, att upptäcka att de fasar för hans nästa utbrott, att skämmas för sin vikt och hetsäta på natten. Och så litet politik på det, om länder där fackligt aktiva dödas, om moderatstockholm. Den härskande klassen bedriver klasskamp neråt och utåt, skriver han, en lysande beskrivning.
Goda dagar kan han tro på möjligheten att flytta tillbaka till Medelpad och bli bär- och svampplockare, som släktens överlevnadsansvariga kvinnor. ”Vi måste kunna vänja oss. vid en sån fattigdom. och en sån rikedom.”
Hans kamp utspelas långt från Noréns italienska klädbutiker och han söker inte barndomen som Knausgaard, utan är här och nu och snart död. Titelns med visar sammanhang, ”med Carin. som med ett mirakel.” Hur mycket han än gömmer sig, är han i samhället och i skammen att inte tjäna pengar. Titelns bort visar den obönhörliga riktningen mot döden, och varnar oss för att leva som döda i förtid. I Livdikt beskrev han en kuslig känsla av att livet försvann, framför Postkodmiljonären, i jobbet som vårdare. ”Minut efter minut dras av från framtiden.”
Det vetter mot titelns sista ord in: Att söka sig inåt, mot eftertanke och förståelse. I den riktningen återkommer frasen ”Jag vet inte”. En sympatisk hållning för en predikare, även om den sorgligt nog är grundad i självförakt och psykisk skörhet.
De många punkterna mellan hans ord är som tvekan och andhämtning. Man kan försöka läsa så.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 20/1 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar