Världens största litteraturkritiker är Harold Bloom, Yale-professorn som gjort en lista på västerlandets viktigaste böcker. Självklart har listan fått mycket skäll. Om Bloom får välja High Four bland amerikanska nu verksamma romanförfattare, och det får han ju alltid, så hör Don DeLillo dit. Lika självklart är de tre övriga män: Pynchon, Roth och McCarthy, liksom Bloom födda på trettiotalet.
De senaste åren har sex av Don DeLillos böcker översatts till svenska, så den som blir förtjust i den nya novellsamlingen, i lättflytande översättning av Rebecca Alsberg, kan lätt fördjupa bekantskapen.
Inte så litet publikfriande har novellen Ängeln Esmeralda från 1994 fått bli bokens titel i bokförlaget Atlantis svenska utgåva, liksom i USA där samlingen utkom förra året. Endast två noveller är nyskrivna. Samlingen är ojämn, men några pärlor gör att jag är glad att jag ombads att läsa boken och tog jobbet.
I änglahistorien visar Don DeLillo realistiska scener från New Yorks slum. Unga graffitimålare sprejar en ängel för varje barn som dör. Dödsorsaken skriver de i pratbubblor. Två nunnor blir våra ledsagare där i South Bronx. Till sist toppar DeLillo med en övernaturlig händelse. Skall nunnorna skall följa pöbeln och ta det som ett budskap från Gud? Han valde att genom hela novellen låta de två nunnor vara exempel på två attityder.
Andra exempel på attityder finns i Hammare och skära (2010). Här hälsar vi på i ett fängelse för ekonomiska brottslingar. De odlar sin känsla av originalitet från tiden med dyra vanor. Jerold (som för att odla sin särskildhet stavar sitt namn annorlunda) får höra av frun att döttrarna gör ett barnprogram om ekonomi. Snart tittar alla fångarna. Barnen blir allt säkrare och talar allvarligt om börsras och framtiden. Det blir till slut både komik och poesi. Bara Jerold förstår att det är deras mor som skriver manus och regisserar. Novellen växer och blir större än en exempelsamling, mer oroväckande otydlig.
Något liknande händer med berättarens blick i Löparen (1988). Ett barn kidnappas i en park. Löparen och andra vittnen försöker tolka situationen. En vårdnadstvist? En dåres infall? En planerad attack? Fallet känns aktuellt. Men DeLillos fokus ligger inte på sanningen, utan på den svajande relationen mellan vittnena. Löparen är en klassisk novell genom sin koncentration, sitt psykologiska finlir och det överraskande slutet. De sju sidorna är precis vad man kan tjuvläsa i affären, och sen kanske bestämma sig för att handla.
Artikeln är i snarlik utformning publicerad i Arbetarbladet 17 juli 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar