Anne-Marie Tung Hermelins roman om förluster

”Nu utkommer min första roman”, skriver Ann-Marie Tung Hermelin med förvånande säkerhet. Det finns etablerade författare som aldrig känner sig säkra på framtiden, men hon ser redan en rad böcker framför sig.
Hon har säkert rätt i det. ”Inunder” (Bokförlaget Atlas) är duktigt genomförd, stor till formatet och anspråksfull till ämnet: Förluster, kärlek, mångkultur och främlingsfientlighet. 
Huvudpersonen Alice har en svensk pappa, och mamman är fransyska med en vietnamesisk far, vilket har givit Alice ett asiatiskt utseende. Generna tycks ha tagit ett skutt, för hon ser mer vietnamesisk ut än modern. Även känslomässigt står Alice mor vid sidan om släktkedjan. Hon visar ingen kärlek. Alice fick sin första omvårdnad av pappan och mötte senare ömhet hos mormor och morfar i Paris. När föräldrarna for på diplomatjobb fick Alice en syster för livet på internatskolan. Karin heter hon.
När romanen börjar har Alice mist mormors hund, pojkvännen Paolo, som blev offer för kriget i f. d. Jugoslavien, och mormodern. Hon bor på Karins familjs lantställe för att få ordning på sina minnen och läkas.
Även mormors förluster av egendom och släktsammanhang ingår i härvan. Efter hennes död går allt av värde till Alice elaka morbror, halvbror till modern, och hon måste flytta till Sverige, där hon trakasseras för sitt utseendes skull. Författarporträttet och namnet antyder att Ann-Marie Tung Hermelin åtminstone delvis har egna minnen som underlag.
I början av läsningen irriterar jag mig på språkliga misstag och dålig korrekturläsning, och frågar mig varför inte någon förlagsredaktör gripit in, men efter hundra sidor börjar jag i stället pricka för godsaker och mer vågade friåkningar. Det kan vara en beskrivning av känslan när Alice skär sig djupt i fingret och liksom faller ur sig själv. Eller när hon ser på den sovande Paolo: ”Vi är som två enorma tankbåtar som möts ute på havet, två liv som nu ändrar kurs, väldiga rörelser, stora, varsamma känslor.”
Författaren är konstvetare och hamnar helt rätt i inspirerade gestaltningar av Alice kärlek till konstverk och enskilda konstnärskap. Eller i Alice upptäckt att samlag är en förolämpning mot hennes sensuella läggning. ”Trodde inte att det skulle kännas så här, som kontorsmöbler, bilklädsel och märkesdammsugare, så vuxentråkigt och ointressant.”
Lysande poetiskt visar hon samspelet mellan Alice och Paolos styvmor i kyrkan: ”Vi sitter sorg mot sorg.” 
Och till sist mormoderns död. Alice går fram till fönstret, men natthimlen är tom. ”Hon finns inte längre, inte i sängen, inte i världen.”
En debut måste inte vara en skräll, det kan räcka gott med obetvinglig lust att berätta, hårt arbete och en ovanligt rik erfarenhet av miljöer och relationer. 

Recensionen publicerad i Arbetarbladet den 30 april och i Hälsingetidningarna den 11 maj.