Lina Ekdahl, Diktsamling, W&WLek inte med språket, står det med pyttesmå bokstäver, knappt läsbart, längst ned på omslagets innerflik. Om man placerar fliken som ett bokmärke vid en läspaus, hålls en mängd av Lina Ekdahls ordlekar samman av hennes uppmaning. Dikterna får en motröst, en varning: Lek inte!
Röster och motröster finns boken igenom, Man kunde önska att det var ironi, snacket om att den lilla kulturen kostar och suger ut oss, ”suger ut varenda stadsdelsnämnd”, men det är i stort sett hämtat ur verkligheten. Någon har säkert sagt att vi gärna får vara i Folkets hus men det kostar, och kan ni inte betala får ni mötas någon annanstans. Den stora kulturen däremot, den är bra och snygg, den kostar men den betalar sig.
Om Lina Ekdahl i sin förra samling satte ord på ett famlande efter fotfäste i tillvaron, så beskriver hon nu låsta positioner, ett frenetiskt ställningstagande för det normala, svenska. Man får inte säga en äpple, och inte dammsugat. Allt måste vara lagom här hos oss. För det var ju vi som byggde landet och vi är världsbäst på det mesta. Att vi sen inte tycker om de gamla, är en helt annan sak.
De där rösterna är förstås också tecken på ett vacklande fotfäste. I ett sånt läge behöver man hålla på idealen. Som i dikten En fri människa, där frihet är att födas av en positiv och informerad mor som ”ingår i samhällets tillväxt / som består av kvalité, service och vetediet.” Bli ett föredöme i ditt bostadsområde, är maningen i en annan dikt. Åter en annan talar om en kugge i den svenska modellen.
Trevligt eller hemskt? Men valen som fick för trångt i fjorden in mot Uddevalla, den kunde inte vända. Den dog.
Mycket i den här boken har varit tryckt tidigare eller framfört på en scen eller ett sommarprogram. En del är nytt men följer samma samhällskritiska och idealkritiska tema. Det funkar utmärkt i portioner men blir för mycket i bokform.
Lina Ekdahl har nog rätt i att värnandet om ett svenskt lagom mer handlar om en blåvit, litet kylig standard än en flammande blågul.
Recensionen publicerad i Arebetarbladet och Hälsinglands Tidningar 3 maj 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar