Att skriva om mamma. Blir hon arg då?

Antologin Mor, mamma, morsan är en hyllning och ett kärleksbevis. Redaktörerna Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger uppmanade elva skribenter att skriva personligt om sina mödrar och inte väja för skuggsidorna.
Flera vrider sig obekvämt på skrivbordsstolen. Andra, som Aase Berg, gillar inte hyllningar och löser problemet med att skriva mest om sig själv som mor och dotter. Hon fick en grundtrygghet, menar hon, men valde sen tilläggsmammor i vänkretsen. Själv är hon nöjd om hon, med Winnicotts ord, kan vara en tillräckligt god mor, hellre än att söka perfektion.
Anna Jörgensdotter tvekar, men allra mest Kristian Lundberg. Han kan inte undgå att kränka sin mor, om detta skall skrivas sanningsenligt. Hon drunknade i sitt vansinne och tog med sig barnen in i dårskapen. Varför blev de så instängda? Jo, för att fadern gav sig av och aldrig kom tillbaka.
Flera återkommer till detta, när de beskriver hur utlämnade de varit. Det har faktiskt med faderns passivitet att göra. Argast är Maria Montelius som ändå skriver gnistrande roligt om sin uppväxt i fantasins och lojalitetens värld med Kristina Lugn. Johanna Ekströms uppgörelse med fadern är en fläkt jämfört med detta anfall på män som inte torkar bajs, handlar mat eller tvättar.
Maria Montelius: Den som inte gör allt detta ska inte prata med mig om kärleken till ett barn, om han inte vill få pungkulorna uppsparkade i halsen. Jag är så vitglödgat trött på självbespeglande skönandar som skriver böcker om hur föräldraskapet har förändrat dem, samtidigt som den andra föräldern ser till att barnen leker bakom stängd dörr så att pappa kan skriva den fina, inkännande boken om dem, och sedan slörunka lite framför datorn innan han orkar beblanda sig med sin familj igen.
Anna Jörgensdotter föreställer sig mammans ankomst till Sandviken, i 60-talets mönster och färger. Dottern strövar  filosofiskt genom mammans minnen och granskar sig själv som mamma. Hennes sökande bland principer och situationer är gripande även som historisk forskning.
De flesta inser att det bara kan handla om att hitta skärvor av liv. Jonas Brun lägger bit till bit och tänker på kedjan av kvinnor, invävda och intrasslade i varandra. Det är paradoxalt nog denna son som nämner den köttigaste relationen, att komma ur mammans kropp, smetig, mer groda än människa och ändå älskad. Han och flera andra skriver om moderns drömmar, om ambitioner, lyckosamma eller med förhinder.
Kärlek, kärlek, kärlek strömmar över sidorna och jag tror att både de varmaste och de sorgsnaste kommit in på spår som de vill följa mera hädanefter. Kristian Lundberg har ju länge skrivit självbiografiskt, men här får man en viktig och högst gripande nyckel till hans självförbrännande liv. Det gäller även Agneta Klingspor, som här valt moderns röst och perspektiv, ett intressant experiment.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 26/5 och Arbetarbladet 23/5.