Efter Felicia Feldts uppgörelse med Anna Wahlgren har litteratursverige andlöst väntat på Johanna Ekströms granskning av familjelivet med de författarna Per Wästberg och Margareta Ekström.Familjen bodde i Stockholm på Djurgården i en anrik villa med namnet Stora Skuggan, ett fantastiskt namn om man vill tala om att leva i skuggan av berömda personligheter, eller om skuggor som inte får finnas i ett estetiskt fulländat hem.
Det finns verkligen mycket av dubbelliv och svek att rota i. För Johanna Ekströms skull vill man gratulera, det är bättre att undersöka och hitta strukturer än att supa sig redlös, städa så att huden spricker på fingrarna, svälta sig eller kasta sig naken framför farliga, okända män.
Den här unga kvinnan har alltså levt ett mycket farligt och obalanserat liv, medan föräldrarna månat om de vackra fasaderna och den låtsade idyllen i 1700-talshuset. Vad har då vi med saken att göra?
När det gällde Wahlgren föll ju många föräldrar för den självutnämnda uppfostringsexpertens ganska tokiga råd, och blev på så sätt djupt och praktiskt inblandade i kärlekslösheten.
I fallet Wästberg/Ekström väcks en rad etiska frågor om barns livegenskap. Vad kan föräldrar uppfatta av det som ett barn döljer, och vad förstår barn? De vuxna har svårt med sina liv och väljer att sopa allt under mattan, medan dottern blir besatt av skräpet. Som vuxen blir hon livrädd för att bli som de: Låtsasnöjda, rädda för närhet, och som fadern uppriktig bara med en alternativ kärlek. Måste även dottern bli en sådan som skyddar sig med hemliga rum?
Margareta Ekströms författarskap var för mig en gång så viktigt, att jag tänkte doktorera på hennes texter. Antagligen kände jag igen mig i hennes stålsatta utsatthet. Men så tappade jag intresset. Hennes utsökta formuleringar och behärskning avskräckte. I ”Ord i det fria, Dagbok 1979-1982” skrev hon att hon av rädsla för drunkning aldrig mer än doppat tårna i sitt skrivande. Jag citerade det i min recension och önskade henne större mod.
Det fanns ändå i författarskapet bevis på sprickor. I diktsamlingen Ord till Johanna (1973) benämnde hon sin ångest. En bild om dotterns födelse har aldrig lämnat mig: ”Som evighetskikare / hopskjutna i varandra / vilar kvinnoödena: / färdiga att skåda det osedda / blinda bakåt mot det ofödda.”
Denna dotter tittar bakåt, men stannar vid sin barndomsfamilj. Hon undersöker inte hur föräldrarnas mörker kommit till, hon söker inte i deras böcker, för nu handlar det om vem hon själv har blivit i detta hem, och sedan även i faderns flotta tiorumsvåning, där inget rum kunde avsättas åt hans barn.
Johanna blev oändligt beundrad men kände sig osedd. Ingen såg hennes destruktiva sidor och hennes anorexia. Nu stampar hon i golvet och vägrar vara duktig. Tragikomiskt svarar fadern (i mejl till Svenska Dagbladets Karin Thunberg) att han beundrar sin älskade dotter för en ”litterärt så styv och känslig och självpenetrerande skildring”. Han står alltså fortsatt oförstående inför hennes längtan efter kärlek. Och mamman kan efter en stroke inte ge sin version av sanningen.
Författaren A-L, gift med Per Wästberg under åren då Margareta Ekström var älskarinnan, kunde däremot. Johannas möten med henne, för att få höra vittnesmål från någon utan skuld, är gripande läsning. Sanningen om dubbellivet kom fram då Johanna föddes, något som ger ytterligare relief åt boken Ord till Johanna. Och Margareta fick senare själv smaka på att bli utbytt med år av överlappande bigami.
Återigen, har vi med det att göra? Ja, för mig väcks många frågor om min egen roll och barnens perspektiv. Det är stora frågor i vår tid av skilsmässor. Johanna Ekström har skrivit en bok som jag vill läsa många gånger, självkritiskt.
Recensionen (utom ingressen) publicerad i Arbetarbladet 9 maj 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar